Julmys!

Direkuppdatering från soffan där analysen har börjat ta form! Dricker kanelkaffe, lyssnar på julmusik och försöker komma fram till något vettigt

Kontraster

Glad första advent! Har haft en fin och vilsam söndag i solen med adventsbrunch i stadsdelen Loresho  med några kompisar och en eftermiddag på Toi-market där jag återigen övat mig på att pruta, spela svår och till sist ge med mig. Dagarna här bara ramlar på och jag har varit här i mer än en månad.

Mina dagar är väldigt kontrastfyllda, ena dagen sitter jag på en kenyansk gudstjänst (förra söndagen) och väntar på att min intervjuperson ska bli klar - och när jag är klar med intervjun tackas jag (ja, när det är jag som ska tacka) med oändliga mängder mat, handskakningar och kramar med människor jag aldrig träffat. Andra dagen sitter jag på något sobert café och filar på formuleringar, skriver fältdagbok och sippar på gott kenyanskt kaffe. Och det är just de kontrasterna som är så svåra att porträttera i en akademisk uppsats - att fånga de livshistorier och livsöden jag får lyssna till i en akademisk text är en så mycket större utmaning än vad jag trodde och jag önskar att jag kunde få skriva en uppsats om varje person.

Typisk kenyansk mat med ugali som är en slags majsgröt, bönröra med ärtor och diverse kött som jag brukar försöka få byta bort mot mer bröd..

En lyxfika med maximerat vätskeintag...

Regnperiod och antibiotika

Nu har den korta regnperioden kommit till Nairobi, gatorna förvandlas till lervälling och alla mina skor matchar nu den röda jorden. Ett väldigt bra uppsatsväder, minus att strömavbrotten har blivit fler. Jag har i nuläget fått ta del av 14 individers livshistorier, deras syn på rättvisa, trauma och social reparation. Det är och har varit minst sagt omtumlande och otroligt intressant. Jag har verkligen kommit att uppskatta hur mina intervjupersoner gärna svarar i långa personliga historier och lärt mig hur jag ska navigera i dessa för att kunna strukturera mina intervjuer.

De lite tråkigare nyheterna är att jag har dragit på mig en parasit/amöba eller dylikt. Vilket har resulterat i trötthet och ofrivillig viktminskning. Men inget som inte lite antibiotika har kunnat lösa och jag känner äntligen att energin och go:et har återkommit!

Nu ska jag bege mig iväg för en söndagsintervju!

En helg i Massai Mara

I helgen tog jag och mina nyfunna vänner vårt pick och pack och begav oss till Maasai Mara för safari, natur, tystnad och lite vardagslyx....

Så kallad "glamping" - en slags lyxcamping med varmvatten, toalett, riktiga sängar och frukost på sängen...

Flodhästar! Så söta och så farliga...

Leoparder. Eller geparder. 

Anna håller utkik...

Vardag i Nairobi

Min tid här i Kenya flyger fram. Jag har börjat vänja mig vid att kryssa fram på Nairobis gator, gå i vägkanten (i brist på trottoarer) och förhandla om priser på marknaden. Andra saker är svårare att vänja sig vid som att inte kunna röra sig fritt när det är mörkt, den höga arbetslösheten (runt 40%!) och att hela Nairobi befinner sig bakom galler, stängsel och murar.

Att få grepp på staden är svårare än vad jag trott. Nairobi är vidsträckt och som nämnt befinner sig det mesta bakom murar eller galler ofta bemannat av vakter och hundar. Varje del av Nairobi, undantaget de informella bosättningarna, verkar också ha ett köpcentrum där stadens caféliv äger rum. Segregationen är enorm, rika områden jämte de informella bosättningarna som ingen vet exakt hur många som bor i. Dessutom är kollektivtrafiken knepig. Bussarna, matatus, finns det gott om och busstoppen är informella och så också rutterna. För att komma till jobbet måste många kenyaner ta flera bussar och då också betala för flera bussarna något som tär på många.

För att ta sig fram, speciellt när det blivit mörkt, är det taxi eller über som gäller. Mina taxiresor till mina intervjuer eller till kompisar är en av mina favoritstunder, får lära mig om Nairobis olika områden men också om hur den enorma poliskorruptionen och den enorma arbetslösheten skapar frustration och oro. Kenyanerna jag träffat diskuterar mer än gärna politik, korruption och valet nästa år. Många delar berättelser om de starka banden till de byar de kommer ifrån och hur det våldsamma valet 2007/8 har påverkat dem och deras familjer och hur det formella rättsystemet i många fall varit alltför långsamt.

“You can choose your friends, but not your neighbours”

Under min andra dag i Nakuro bar det iväg till byn Banita ungefär en och en halvtimmas skumpig bilfärd från Nakuro. Det var två NGO-arbetare, tillika mina tolkar, som tog mig till byn som under de senaste åren har varit mycket hårt drabbad av våldsamma etniska motsättningar vilka har underblåsts av politiska beslut.

I Banita möttes jag fem byäldstar från de olika etniska grupperna som alla varit del av en den rättspraktik, reparativ rättvisa, jag studerar. Det blev ett långt och intensivt samtal om vilka områden där rättspraktiken fungerar och varför men också vilka begränsningar som finns. Jag  fick också möjlighet att enskilt prata med de tre kvinnliga byäldstar. Under intervjun återkom ett talesätt nästan alla mina intervjupersoner har tagit upp "You can choose your friends, but not your neighbours”.

Det kenyanska samhället är mycket mindre individualistisk och mer kollektivfokuserat än vårt svenska samhälle och vikten av att kunna förlita sig på sina grannar och sitt community är stor,  speciellt i byar med begränsade ekonomiska tillgångar. Under min intervju berättade en av byäldstarna Gladys hur fejden med en av de andra grupperna hade gjort att hon inte fått tillgång till marknaden vilket betydde att det hade varit svårt för henne att försörja sin familj. Återigen poängterades vikten av samarbeta mellan olika etniska grupper trots de historiska orättvisorna och svårigheterna att överkomma den enorma korruption som genomsyrar stora delar av det kenyanska (rätts)samhället.

Byäldstarna Cecilia och Gladys under vår enskilda intervju. 

Byäldsten John visar en pilbåge som beslagtogs under våldsamheterna under 2007/2008 för någon vecka sedan. Pilarna används för att skjuta på andra etniska grupper och innehåller gift. 

Nakuru!

I tisdags klockan halv sex begav jag mig till en av Nairobis minst sagt kaosartade busstationer för att ta bussen till Kenyas fjärde största stad Nakuru. Som tur var är Nairobiborna minst sagt hjälpsamma och jag blev snabbt visad till både ett biljettbås och minbusss och efter fyra timmars svettig bussfärd, inklämd mellan en kostymklädd man och en traditionellt klädd kvinna kom jag fram till livliga Nakuru. Efter en timme på café (har inte lärt mig lunken än och att alltid i tid istället för en timme sen...) blev jag upphämtad av "I" som jobbar för The Catholic Justice and Peace Commission (CJPC) med reparativ rättvisa. "I" visade mig runt i Nakuru innan vi begav oss till hans kontor för en lång och givande intervju - det var min första intervjuperson Mr. Ndiuko som rekommenderat mig att kontakta "I".

Efter intervjun tog jag en tuk-tuk till mitt boende för natten, en spartanskt men fullt tillräckligt rum på ett ställe som ägdes av kyrkan lite utanför Nakuru. Där refererades jag ständigt till som "Miss Ebba" och bjöds på mjölkte med otroliga mängder socker. Några lokala kvinnor som kände "I" kom förbi och drack lite te och

 istället för miss Ebba blev jag "daughter Ebba" och fick mina första kenyanska mammor.  Jag åt också min första ugali, en slags majsgröt, tillsammans med en grönssakscurry.  Ugali är en av de viktigaste basfödorna i det östafrikanska köket och äts lite som bröd. Kocken visade mig också den otroligt fina köksträdgården som tillhörde boendet och jag fick en guidning av alla grödor. Somnade gott gjorde jag också, men med öronproppar och under myggnät för att slippa det där pipande surret...

På vägen till boendet

                                                                                                                                                              

Köksträdgården!